Setare Lavasani

Han vaknade ungefär klockan tre på natten i en smutsigt, dammigt och illaluktande liten fängelsehåla med en obekväm säng som säkert skulle gå sönder när som helst. Han kunde lika gärna sova på ett berg nära en myrstack. Det fanns bara ett litet fönster med en utsikt över ett stort träd med fina vackra och gröna blad, det enda fina som han hade att kolla på. Väggarna var gjorda av ruttet trä och en hel del mossa hade börjat växa på dem. Men han vet att det kommer vara hans sista dag som han kommer att vara där, sen efteråt kommer han vara på ett mycket bättre ställe. Han kommer vara i den ljusblåa himlen och sväva på alla vita och mjuka molnen i den friska luften och bara kolla ner på vad alla gör och säger till att ingen ska göra samma misstag som honom. Även se sin blonda och gråögde son Carl Fabian växa upp som han inte hade sett på sju år. Någon som han inte alls hade lagt märke till under alla år heller. Tänk om både hans långhåriga smala vackra fru och son kommer för att se honom bli avrättad eller så kanske bara Ulrika Charlotta kommer med en långärmad brun klänning och med ett besviket ansikte. Han skulle inte klandra sin fru om hon sedan skulle ljuga för Carl Fabian om att hans pappa aldrig mer kommer tillbaka. Han kunde verkligen inte förstå att han övergav dem...

Men just nu i denna värld i det fula fängelset på Gotland i två år förtjänar han detta det tycker han själv också, efter alla brott och mord han har begått och trots att han hade både erkänt dem och ångrat vad han hade gjort, så hade ändå Gud velat straffa honom.

Han undrade också hur Hjert hade det om han hade det sämre eller bättre med tanke på att han var på fastlandet. Hans bästa kompis och kompanjon som han träffade på Långholmen och deras dröm om att få åka till Amerika, men det var bara förbaskade pengar som saknades. Men efter många försök så blev det varken pengar eller Amerika...

 Gustaf Adolf Hjert skulle också bli avrättad denna dag samma tid men inte samma plats. Han bara önskade att de båda åtminstone kunde dö på samma plats.

Han hade bara fyra timmar kvar att leva, vad gör man under de timmarna? Man kan knappast göra någonting. Ungefär hälften av tiden kommer han bara att sitta i en vagn mot Stenkumla backe som ligger en bit utanför Visby. Han hoppades att Gud väljer att begrava honom på en kyrkogård med en gravsten med massa vita och röda rosor, för då vet han att han skulle ha blivit förlåten.

Klockan halv sex på morgonen kom vakterna, klädda i svarta mörka bomullsbyxor med en långärmad vit tröja med mörk kavaj på. De kom och hämtade Konrad med hårda grepp för att visa att de hade makten. Sedan gick de ut till vagnen. Det var väldigt ljust ute som det brukar vara i maj månad med solen som inte hade gått upp än. Innan han klev i vagnen kom den biffiga fängelsedirektören Carl Lindqwist i en riktigt svart kostym med blanka svarta skor, man ser verkligen hur rik han är.

"Herr Tektor, innan ni far iväg så ska jag ge er denna blombukett, då har ni något vackert att se på under era sista timmar."

Det var en blombukett av både blåa och vita hyacinter, de är mycket bättre att se på och även en vacker doft än att kolla på marken eller möta folks arga, ledsna eller glada blickar. Vagnen såg man var till för fångar, med andra ord var den väldigt trist. Den var blandat med trä och metall men mest gjord av trä, det fanns bara ett fönster med mörkgråa metallgaller.

Inuti var det bara fönstret som lyste. Han fick sitta på en bänk med en vakt på vardera sida. Han blev glad att han varken hade mörkgråa, obekväma och tunga handbojor eller fotbojor. Han höll hårt om den fina buketten den sista han fick hålla i och den sista han fick äga och även den sista han skulle kolla på.

Konrad sov hela resan, han drömde om Amerika, hur hans liv skulle ha sett ut om han inte blev gripen på Södertäljestation. Han skulle ha träffat sin brunhårige bror som också var en "bråkstake" som han var förr i tiden, men brodern hade inte begått lika många brott som honom. Han undrade om hans bror hade förändrats eller kanske hade blivit religiös precis som Konrad själv hade blivit. Han hade inte träffat sin bror på tre år.

Klockan kvart i sju var vagnen framme på Stenkumla backe. Det var grönt överallt och en bit bort var de stora gråa stenarna huller om buller och mitt bland dem såg han stupstocken. Runtom stupstocken såg han en massa folk som hade bildat en stor rund ring och männen stod längst fram och va brunklädda och alla dem höll varsin stång i handen. Konrad trodde att det förmodligen var vakter. Det var mycket folk och alla såg Konrad anlända med vagnen och vakterna som följde med hjälpte honom ur vagnen och gick bort mot stupstocken. Det var inga trevliga blickar han fick. Det var inte överraskande heller, det såg ut som om det var minst 600 personer som kom bara för att se honom avrättas och det var även barn som var där. Lika bra det, tänkte Konrad. Då lär de sig att brott verkligen inte lönar sig. Han höll fortfarande hårt i buketten och luktade på den många gånger, tills han väl kom till stocken. Den var smal och ljusbrun och var i två delar, den övre var en bit ifrån den undre. Han lade hyacinterna nära framför stupstocken och böjde överkroppen och sträckte ut armarna lite grann så att de passade precis.

Då kom skarprättaren fram i vinglande form med den stora bilan i handen som han nästan höll på att tappa. Han såg väldigt gammal ut, han hade gråvitt hår och han hade en hel del skägg. Hans klädsel var väldigt trist bara gråa bomullskläder, kunde han inte ha tagit på sig lite finare kläder? Han ska väl visa att han är perfekt eller smart som inte begår brott?

Han fällde ner den övre delen så att Konrad satt helt fast, väldigt obekvämt så han fick ont i nacken. När han kollade lite neråt såg han de vackra hyacinterna och kollade han lite uppåt såg han en del av folket småprata lite, men det var ingen pinsam tystnad. Skarprättaren var ganska nära Konrad att han till och med kände hans illaluktande andedräkt av sprit. Han var knappast nykter. "Då sätter vi igång" började skarprättaren. "Mitt namn är Peter Steinick, och jag ska avrätta brottslingen Konrad Pettersson Lundqvist Tektor, som är dömd för stöld och rånmord och även dömd för inbrott i kyrkor och andra platser, och jag kan också tillägga att herr Tektor har hunnit stjäla ihop en miljon kronor"

Många häpna blickar och en lång tystnad. Sedan lite små viskningar här och var.

Sedan fortsatte Steinnick; "Som sagt, alla ni som är här och kollar på, brott lönar sig inte! Då blir ni dömda till döden via halshuggning! Jag hoppas att jag inte kommer att få se någon av er som är här! Nå herr Tektor, är det något du vill säga? Dina sista ord?"

Konrad blev skräckslagen, som om han lika gärna kunde få en hjärtattack, han hade svårt att tro att nu gäller det verkligen. Han kommer snart inte finnas och han hade bara en sista sak han ville säga. Men han viskade istället så att publiken knappt hörde vad han sa.

"Herre anamma min ande"
Just då kom Steinick bakom honom, tog tag i den stora bilan och riktade den mot halsen med ett hårt och snett slag att den nästan hamnade mer på ryggen än halsen. Mörkröda blodet forsade ut direkt men huvudet satt fortfarande fast kroppen. Steinick högg igen, trots att Konrad redan var död, den här gången träffade den bättre och rakare men huvudet ville inte skilja sig från kroppen. Tredje gången gilt högg Steinick igen och nu var huvudet helt skilt från kroppen. Det blev mycket mer blod som forsade ut som om det vore ett vattenfall och det såg ut som om alla stenarna blev helt blodröda. Många i publiken började svimma och blev så förskräckta att alla rusade därifrån så snabbt de bara kunde...

18 maj 1876, denna dag och detta år blev Konrad Tektors avrättning den sista offentliga i Sverige. Det var med anledning att Peter Steinick inte var nykter och var tvungen att hugga tre gånger för att huvudet skulle skiljas från kroppen, och detta var den mest blodiga avrättning som folk någonsin hade sett. Sedan blev han också begravd på Stenkyrka kyrkogård. Vanligtvis brukar inte brottslingar bli begravda vid kyrkogårdar, men eftersom Tektor blev djup religiös under den tiden han hade suttit i fängelset fick han begravas där i "vigd jord". Nu kan han bli glad, för Gud hade förlåtit honom!