Setare Lavasani

De glada och lyckliga små liven sprang runt och hoppade och skrattade. Stina tittade på dem med hennes drömmande blåa ögon. Hon kommer snart att vara ansvarstagande över ett barn som snart ska komma till världen. Alla barnen stirrade på Stina med hennes udda klädstil; en knall rosa tunika med militär grön jacka och gula leggings.

Att kolla på barnen är det enda som kan få Stina på gott humör. Att jobba med barn gör att hon glömmer allt annat i verkligheten. Hon går sakta och säkert hem i det kyliga mörka vädret och samtidigt är det så halt att Stinas balanssinne försvinner och hon känner att hennes rygg är på väg ner med snabb hastighet . Just då tar en stilig man tag hennes händer.

"Frun, du är väldigt tung, kan du inte försöka ta dig upp?"

"Ja, jag försöker men mina ben har inga muskler."

Mannen är på väg att tappa taget om Stina, men då kommer en annan man och får ett grepp om hennes rygg.

"Jag har henne! Jösses du är verkligen tung", sa den andra mannen med andfådd röst.

"Men herregud är det så konstigt? Jag är ju GRAVID!" sa Stina argt.

Båda männen hjälper henne upp och Stina står stadigt på benen.

"Ehm, frun ni har inte funderat på att använda kryckor? Eftersom ni verkar ha svårt att hålla balansen" sa den andra mannen hjälpsamt.

"Ursäkta mig? Jag är för sjutton ingen gammal tant! Det är halt väglag!" sa Stina förbannat. Hon går snabbt därifrån röd i ansiktet. Båda männen ropar efter henne:

"Det var så lite så frun, det är absolut inget fel att säga tack!"

*

Klockan är elva på kvällen, Stina sitter i den mjuka, härliga, ljus gröna soffan. Hon väntar på sin make att komma och öppna dörren. Men han visar starkt att han inte bryr sig om, att han snart ska bli pappa. Annars hade han kommit hem tidigare och skjutsat henne till akutmottagningen. Stina får en impuls och tar telefonen som står bredvid soffan på bordet. Hon slår upp numret till sin make. Signaler går och går inget svar. Stinas ansikte blir rött av ilska och kastar telefonen mot väggen. Hur kan han bara tänka på jobbet, när hon behöver honom som mest?

Tiden rullar på och det blir snart midnatt. Stina orkar inte vänta längre. Hon reser sig klumpigt, tar på sig sin militär gröna jacka och går ut i det blåsiga, kalla vädret som till och med var minusgrader. Väl ute ser man tydligt att det är tre dagar kvar till julafton. Massor fina dekorationer överallt och den snyggt klädda julgranen mitt i allt! Julrushen är bara förnamnet. Då kommer en dvärgkvinna fram till henne och kollar med sina svarta ögon, hon hade väldigt flottigt, mörkt hår och sträcker fram sin hand.

"Snälla kan ni bara ge mig pengar? Det är så kallt och jag fryser"

Stina höjer ena ögonbrynet och skakar på huvudet.

"Tyvärr, för jag tror starkt att du bara kommer att köpa sprit för pengarna" sa Stina bestämt.

*

Precis vid midnatt går Stina in genom dörren till akutmottagningen som alltid luktar ingenting annat än rutten medicin, blandat med rengöringsmedel. Väl vid ingången ser hon en man med kort svart, krulligt hår och lite knubbig. Hon håller upp dörren men just då får han en kraftig hostattack och faller ner pladask på golvet! Alla får panik och sköterskorna kommer snabbt till ingången. Med dem kom en läkarstuderande och hennes panikslagna blå ögon bara lyser genom rummet.

"Vad har hänt med honom?" frågar Stina.

"Det ser ut som att han har fått hjärtinfarkt!" sa läkarstudenten med oro i hennes röst.

Hjärtinfarkt... ordet får Stina att fundera hon har hört något om det någonstans men vart? Just ja tv-reklamen!

"Ni kan prova med Becel! Den kanske lindrar hjärtinfarkten!"

Sköterskorna stirrar på henne med undrande blickar.

"Becel ni vet! Älska ditt hjärta!"

Ingen reagerar och Stina går därifrån på väg till väntrummet. Väl inne i väntrummet ser hon en liten flicka sitta fast i en barnstol i hörnet. Hon ser väldigt bekant ut med hennes blonda hår och på hennes rosa tröja fanns en söt dinosaurie, som om det vore hennes filt. Hennes ögon glittrar samtidigt som henens tårar bara sprutar ut åt alla möjliga håll. Men hon känner igen henne det är den tre åriga Klara från dagiset! Hon går i snabba steg fram till Klara.

"Men lilla gumman vad gör du här? Vart är dina föräldrar?" sa Stina oroligt. Hon kan inte förstå hur föräldrar kan lämna sitt barn ensam bara sådär. Hon bestämmer sig för att stanna tills de dyker upp. Hon vankar av och an och känner plötsligt en annorlunda smärta! Den smärtan är så kraftig hon måste ha något på sin mage. Hon lånar Klaras rosa tröja och skyndar sig till receptionen och säger att hon måste föda!

"Snälla hjälp mig att bli av med smärtan!"

Receptionisten leder Stina in till ett annat rum som är väldigt litet och dess väggar hade en tråkig vit färg. Receptionisten ber henne att vänta tills barnmorskan kommer.

Tankarna flyger åt alla möjliga håll. Drömmande vita små moln kommer rusande mot henne. På dem ser hon både sin make sitta vid datorn och hans händer är alldeles blodiga av att han slår på tangenterna. Stina skakar på huvudet och blåser iväg honom med all sin kraft. Att hon nästan faller baklänges. Ett nytt moln kommer mot henne, på det är hennes bästa vän och kollega Mona. Hon ligger på en strand och solar, hennes mörka hy blir mörkare hennes hår spretar sig som om det blåser. Stina blåser bort henne också, varken Mona eller hennes make är där och det gör henne förkrossad. Men tredje sista molnet ser hon ett nyfött spädbarn med rosa hy. Stina sträcker fram sina händer, hon formar dem till en skål för att få tag på molnet. Men istället ersätts molnet med en hand! Vart tog hennes barn vägen? Just då hör hon en trevlig mans röst med dansk dialekt.

"Frun mår ni bra?"

Stina öppnar ögonen och ser sig om, hon hade för ögonblicket glömt bort vart hon är. Framför henne ser hon en barnmorska som är en man!

"Ni ser väldigt förvirrad ut, här får ni lite vatten. Ni kan kalla mig doktor Hansen. Fast jag är ingen doktor egentligen"

"Tack så mycket! Jag hade bara en dröm." Sa Stina och gav sig ett skratt.

Nu känner hon att barnet vill komma ut! Väldigt hårda sparkar och Stina får en kraftig smärta!

"Hjälp! Det gör så ont! Kan vi bara inte få det här överstökat?" skriker Stina.

"Det kommer gå bra frun! Jag ska bara anropa en av mina kollegor som ska hjälpa till" sa han lugnande.

"Snabba på! Det här är mycket värre än mensvärk." Tjuter Stina gråtande.

"Oroa dig inte frun. Jag förstår hur ni känner er och vad ni går..."

"HUR FAN KAN DU VETA VAD JAG GÅR IGENOM?" vrålar Stina.

"Eller ja, jag menar inte så.."

"Har du någonsin fött barn eller?"

"Nej men jag har sett många kvinnor som..."

"Då så! Sluta snacka en massa skit! Du kanske ska prata mycket tydligare! Du pratar missbildad svenska!"

Hansen säger ingenting och hoppas att hans kollega ska dyka upp snart. Under tiden gnäller Stina så mycket på hur ont det gör och att det borde finnas doftljus i rummet. Eftersom lukten får henne bara att må illa.

Nu är alla på plats, Stina skriker och krystar så det ekar i hela rummet som om det snart skulle komma en jordbävning. Barnmorskorna har gula utstickande öronproppar på sig och alla dem har ett gemensamt mål: Att få Stina att sluta skrika! Smärtan bara blir större och större, Stina vill snart ge upp, krystandet tar ut så mycket energi på henne att hon känner att hon varken kraft eller energi. Men då hör hon ett tjutande skrik som inte är vilket skrik som helst... det är hennes barn som har kommit till världen! Hansen ger barnet till Stina.

"Grattis du har fått en son!" Sa han med glädje i hans röst.

Att äntligen få hålla i sitt eget barn är det som Stina alltid har drömt om. Det här har hon väntat på i nio månader! Han har världens godaste doft och väldigt skär och len hy. Att hon bara kollar på honom gör att hon glömmer allting som har hänt, både smärtan och maken. Hansen kommer och ger Stina rosa tröjan.

"Förresten du höll på att glömma den här, den skulle klä fint" sa han skämtsamt.

Stina ler men blir väldigt förvånad hon hade totalt glömt bort den. Men hon blir ännu mer fundersam. Varför tog hon en rosa tröja när det ändå blev en pojke?

Det var ett kyligt höstväder, Maja väntade på torget darrades av nervositet. Hon skulle för första gången träffa Farshid. Hon hade bara sett honom på bild med hans exotiska utseende. Det svarta håret som bara glänste tack vare hans hårgelé och hans vackra mörkbruna ögon som var svårt att slita blicken ifrån.

Farshid cyklade så fort han kunde, ingen skulle hindra honom från att träffa den vackraste kvinnan han någonsin sett! Han glömmer aldrig den första bilden han såg på henne. Det mörkblonda långa vågiga håret och hennes stora isblåa ögon som bara stack ut. Hon hade den mest perfekta kroppen. Farshid visste ända sedan han såg den bilden att det var Maja han vill leva med resten av sitt liv.

Nu plötsligt såg Maja en stilig kille som kommer cyklande mot henne, hon kände igen honom på direkten! Farshid klev av cykeln och gav henne stor kram och puss på kinden. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. De tittade på varandra samtidigt och båda tänkte samma sak. De var kära och ville leva resten av sina liv tillsammans.

Maja bestämmer sig för att presentera Farshid för sina föräldrar. Hon har en förväntansfull och optimistisk syn på det hela.

Dagen efter möter Maja upp Farshid på vägen. Farshids mage pirrar som om det vore massa fjärilar i den. Men han vet att han bara ska vara sig själv så kommer det gå bra. De går med bestämda steg hem till Maja. Det blodröda huset lyser upp tillvaron och in i den välkomnade dörröppningen står Majas föräldrar. Bengt med den reflekterande glasögonen som gjorde att Farshid inte fick ögonkontakt med honom och Monika med stort varmt leende.

- Hej mamma och pappa! Det här är Farshid, sa Maja.

- Hejsan trevligt att råkas, sa Farshid med en utsträckt hand.

Majas föräldrar stirrade på honom med en konstig blick. Det här var helt oväntat för dem. Majas pappa gick fram till Farshid och klappade honom på axeln.

- Hej på dig Farid, välkommen hit, jag heter Bengt.

- Tack, jag heter Farshid, med sh.

- Jaja, så känslig behöver du inte vara, kalla mig Monika. Maja sa aldrig att hon tar med sig en muslim i huset. Jag som hade lagat fläskfilé, sa Monika stolt.

- Mamma du behöver inte oroa dig, Farshid är inte muslim, sa Maja bestämd.

- Jaha, men då så, inga problem i den fronten. Kom så går vi direkt till köket, jag har dukat fram allting så ät så fort ni kan
innan maten kallnar, sa Monika och riktade sin blick direkt till Farshid.

Under hela middagen äter alla i tystnad, alla stirrar rakt ner på sina tallrikar. Tills Bengt bryter tystnaden.

- Förresten Farshid, vart kommer du ifrån? Säger han nyfiket.

- Jag kommer från Iran men jag är född i Sverige.

- Jaha det förklarar att du pratar svenska utan brytning. Det var trevligt att du äter griskött. Är dina föräldrar muslimer? Säger Bengt på förvånad sätt.

- Ja, det är dem. Hela min släkt är det.

- Så de har aldrig ätit griskött? Säger Bengt med en hög nedlåtande röst.

- Pappa det räcker! Vilken dum fråga! Jag ber om ursäkt Farshid.

- Det gör inget gumman, jag förstår att de bara är nyfikna och...

- Vem har gett dig rätten att kalla min dotter för gumman? Säger Bengt irriterat.

- Det är nog bäst att du går Farid, nu har du gjort min make arg, Maja gör slut med honom här och nu så undviker du problem. Säger Monika stelt.

- Hur kan du säga så mamma? Jag älskar honom! Vadå problem? För att han är utländsk eller? Det här trodde jag aldrig om er! Säger Maja högt och besviken.

Dagen efter träffades Maja och Farshid i parken båda var ledsna och besvikna att det inte gick som förväntat.

- Förlåt mig Farshid, jag trodde verkligen inte att mina föräldrar skulle reagera såhär. Jag skulle ha sagt till dem från början vem du var så skulle det här inte ha hänt.

- Det gör inget gumman, det är sånt här som händer. De kanske inte är... ehm... vana, men det här är bara början. Vi ger de lite tid så kommer de gilla mig. Kom över till mig på lördag, jag ska be mamma duka fram hennes dyraste porslin och mormors dyraste glas!

*

Den natten drömmer Maja om den arga Farshids mamma Farnaz som var på väg att kasta ett glas på henne. Hon följer glaset med bestämd blick, sakta men säkert kommer glaset närmare och närmare. Men då ser hon inte glaset längre utan Farshid som börjar sjunga Savage Garden "I knew I loved you". Ljudet blir starkare och starkare. Hon öppnar ögonen och hör att det är hennes mobil som ringer.

- Hej älskling! Hur mår du?

- Inte bra alls, är fortfarande helt tårögd. Middagen gick verkligen åt skogen! De var redan misstänksamma mot mig innan jag ens presenterade mig!

- Det är uppenbart att båda våra föräldrar har fördomar. Mamma försöker få mig att göra slut med dig. Det kan hon glömma!

- Vad ska vi göra? Ingen av våra föräldrar tycker inte om oss...

- Jag vet inte, men förr eller senare måste de bara acceptera våran kärlek...

Bengt dricker sitt kvällskaffe och hör Monika komma in genom dörren. Hon sätter sig mitt emot Bengt med ett glatt humör.

- Bengt, jag har en idé som handlar om vår dotter.

- Jaså? Hoppas att det är något bra, sa Bengt okoncentrerat.

- Jag pratade med min kollega idag och hennes son ska komma på besök snart och han är lika gammal som Maja!

- Jag lyssnar...

Solens strålar går rakt igenom Farshids ögon och kollar med kisande ögon på killen och tjejen. Tjejen ser så bekant ut... men vänta lite, tänker han det där är Maja! Vad gör hon ute på stan med den killen? Han ser Maja gå iväg medan han går stora snabba steg mot den mörkblonda killen och ger honom en knuff.

- Hej, har vi träffats? sa killen med ett stort leende.

- Nej, men nu har vi det. Vad gör du med min tjej? sa Farshid med en bestämd röst.

- Aha, det är du som är den muslimska killen. Vad var det nu.. Farid? Sa han elakt.

- Nej, då har du tagit fel kille. Jag heter Farshid! Och vem är du? sa Farshid argt

-Hoppsan! Maja har visst inte berättat vem jag är. sa killen med nöjd röst.

Farshid blir riktigt rasande, han känner en plötsligt reaktion av sin höger arm, som får en makalös kraft. Hans spända knytnäve ger en enorm blåtira på killens högra blå öga.

Maja stirrar på sin mobil och väntar att den ska sjunga Savage Garden. Varför ringer inte Farshid? Varför har han inte svarat på hennes sms? Varför kan han inte bara låta henne förklara? Nej, hon tänker inte bara sitta hemma och vänta hon ska åka hem till Farshid nu!

- Vad gör du här? sa Farshid överraskad.

- Jag måste prata med dig, du hör ju inte av dig!

- Kom in då.

Han hjälper henne in i sitt vita välstädade rum som Maja alltid får en känsla av ett lyx hotellrum. De sätter sig på sängen med en långvarig tystnad. Tankarna bara flyger runt tills Farshid bryter tystnaden.

-Maja... Är du otrogen mot mig? sa han nervöst och utan att se Maja i ögonen.

- Nej Farshid, det är klart att jag inte är! Det var bara mammas kollegas son, Simon som var på besök, jag skulle bara visa honom runt stan!

- Jaha, dina föräldrar tycker självklart om honom.

- Farshid, jag är helt säker på att mina föräldrar vill para ihop oss, men det lyckas de inte med, men de har dock lyckats få dig att bli svartsjuk, sa Maja övertygande.

- Jag är bara så himla trött på det här Maja! Jag vill inte leva såhär resten av mitt liv... sa han olyckligt.

- Det vill inte jag heller, Farshid! Vad ska vi annars göra? sa Maja och får tårar i ögonen.

- Det finns faktiskt en sak som jag tänker göra! När slutar din pappa? sa Farshid tröstande.

*

Farshids nytvättade marinblåa kostym som får många tjejer att kolla på honom med häpna blickar. Farshid går med glimten i ögat och bred leende på läpparna. Han ska visa Bengt vem han är och därför tar han med sig en flaska rött vin. Han ska väcka Bengts reaktioner och kasta bort alla hans fördomar i en soptunna. Öppna Bengts ögon med ny kunskap han aldrig sett på maken till. Väl framme vid trappan ringer Farshid på ringklockan med bestämt handslag. Bengt kommer och hans steg blir tydligare och tydligare, han öppnar dörren med häpen mun.

- Hejsan Bengt! Det var längesen! Sa Farshid hoppfullt.

Bengt stirrar på Farshid och begriper inte vad den där pojken håller på med. Har han blivit galen? Han släpper in honom så han får se vad han vill.

-Jag har med mig en flaska rött vin, sa Farshid lyckligt och tar fram vinet.

- Om du tror att du försöker imponera på mig med vin, så har du fel. Du måste också dricka, sa Bengt kyligt.

- Självklart ska vi det Bengt! Det är därför jag har med mig den! Hämta två glas så kan vi skåla!

Bengt tar fram två glas och fyller Farshids glas fullt och sitt eget halvfullt. Han vill gärna skåla att Farshid är borta för alltid. Han visar med gest att Farshid ska sitta och känna sig hemma. Farshid dricker upp halva glaset och Bengt blir bara mer chockad.

- Bengt, jag ska fatta mig kort. Jag har stor förståelse för att du ogillar såna som jag. Det klandrar jag inte dig för, började Farshid.

Bengt stirrar på Farshid och säger ingenting.

- Men jag är inte som du tror. Du är orolig för din dotter att hon ska råka illa ut. Jag känner till din syster som gifte sig med en muslim och tvingades flytta till Libanon, mot sin vilja. Men jag kan försäkra dig om att det kommer aldrig inträffa med din dotter. Jag är en respektfull person, jag skulle aldrig tvinga Maja att göra något som hon inte vill. Jag är dessutom försvenskad av mig. Men jag måste ställa dig en fråga: Vill du inte se din dotter lycklig? Maja är kvinnan i mitt liv och jag kommer göra allt för att hon ska må bra.

Farshid dricker det sista vinet ur glaset och gick därifrån. Bengt sitter och funderar, han inser att han inte kan ändra på situationen så han tar på sig sin jacka och springer ikapp Farshid som just klev utanför dörren. Bengt tar ett djupt andetag.

- Vänta Farshid! ropar han.

Farshid vänder sig om och söker ögonkontakt med Bengt. Bengt tar återigen ett andetag djupt från lungorna.

- Farshid... jag ehm.. undrar om du vill spela biljard med mig? Stammar Bengt, sträcker ut sin hand.

Farshid kollar på handen och tar emot dem vänligt och ger Bengt en kram. Farshid lutar sig nära Bengts öra och ger honom en mjuk och varm viskning:

- Förresten, jag avskyr rött vin!









P.S. Denna berättelse är inte baserat på verklighet, utan ren fantasi! D.S.

Det här är en skapelsemyt som jag skrev första året på gymnasiet på vårterminen. jag skrev den på en svenska lektion där vi skulle skriva skapelsemyt och den här har jag fått lite inspiration av mina kompisar ;)

Han vaknade ungefär klockan tre på natten i en smutsigt, dammigt och illaluktande liten fängelsehåla med en obekväm säng som säkert skulle gå sönder när som helst. Han kunde lika gärna sova på ett berg nära en myrstack. Det fanns bara ett litet fönster med en utsikt över ett stort träd med fina vackra och gröna blad, det enda fina som han hade att kolla på. Väggarna var gjorda av ruttet trä och en hel del mossa hade börjat växa på dem. Men han vet att det kommer vara hans sista dag som han kommer att vara där, sen efteråt kommer han vara på ett mycket bättre ställe. Han kommer vara i den ljusblåa himlen och sväva på alla vita och mjuka molnen i den friska luften och bara kolla ner på vad alla gör och säger till att ingen ska göra samma misstag som honom. Även se sin blonda och gråögde son Carl Fabian växa upp som han inte hade sett på sju år. Någon som han inte alls hade lagt märke till under alla år heller. Tänk om både hans långhåriga smala vackra fru och son kommer för att se honom bli avrättad eller så kanske bara Ulrika Charlotta kommer med en långärmad brun klänning och med ett besviket ansikte. Han skulle inte klandra sin fru om hon sedan skulle ljuga för Carl Fabian om att hans pappa aldrig mer kommer tillbaka. Han kunde verkligen inte förstå att han övergav dem...

Men just nu i denna värld i det fula fängelset på Gotland i två år förtjänar han detta det tycker han själv också, efter alla brott och mord han har begått och trots att han hade både erkänt dem och ångrat vad han hade gjort, så hade ändå Gud velat straffa honom.

Han undrade också hur Hjert hade det om han hade det sämre eller bättre med tanke på att han var på fastlandet. Hans bästa kompis och kompanjon som han träffade på Långholmen och deras dröm om att få åka till Amerika, men det var bara förbaskade pengar som saknades. Men efter många försök så blev det varken pengar eller Amerika...

 Gustaf Adolf Hjert skulle också bli avrättad denna dag samma tid men inte samma plats. Han bara önskade att de båda åtminstone kunde dö på samma plats.

Han hade bara fyra timmar kvar att leva, vad gör man under de timmarna? Man kan knappast göra någonting. Ungefär hälften av tiden kommer han bara att sitta i en vagn mot Stenkumla backe som ligger en bit utanför Visby. Han hoppades att Gud väljer att begrava honom på en kyrkogård med en gravsten med massa vita och röda rosor, för då vet han att han skulle ha blivit förlåten.

Klockan halv sex på morgonen kom vakterna, klädda i svarta mörka bomullsbyxor med en långärmad vit tröja med mörk kavaj på. De kom och hämtade Konrad med hårda grepp för att visa att de hade makten. Sedan gick de ut till vagnen. Det var väldigt ljust ute som det brukar vara i maj månad med solen som inte hade gått upp än. Innan han klev i vagnen kom den biffiga fängelsedirektören Carl Lindqwist i en riktigt svart kostym med blanka svarta skor, man ser verkligen hur rik han är.

"Herr Tektor, innan ni far iväg så ska jag ge er denna blombukett, då har ni något vackert att se på under era sista timmar."

Det var en blombukett av både blåa och vita hyacinter, de är mycket bättre att se på och även en vacker doft än att kolla på marken eller möta folks arga, ledsna eller glada blickar. Vagnen såg man var till för fångar, med andra ord var den väldigt trist. Den var blandat med trä och metall men mest gjord av trä, det fanns bara ett fönster med mörkgråa metallgaller.

Inuti var det bara fönstret som lyste. Han fick sitta på en bänk med en vakt på vardera sida. Han blev glad att han varken hade mörkgråa, obekväma och tunga handbojor eller fotbojor. Han höll hårt om den fina buketten den sista han fick hålla i och den sista han fick äga och även den sista han skulle kolla på.

Konrad sov hela resan, han drömde om Amerika, hur hans liv skulle ha sett ut om han inte blev gripen på Södertäljestation. Han skulle ha träffat sin brunhårige bror som också var en "bråkstake" som han var förr i tiden, men brodern hade inte begått lika många brott som honom. Han undrade om hans bror hade förändrats eller kanske hade blivit religiös precis som Konrad själv hade blivit. Han hade inte träffat sin bror på tre år.

Klockan kvart i sju var vagnen framme på Stenkumla backe. Det var grönt överallt och en bit bort var de stora gråa stenarna huller om buller och mitt bland dem såg han stupstocken. Runtom stupstocken såg han en massa folk som hade bildat en stor rund ring och männen stod längst fram och va brunklädda och alla dem höll varsin stång i handen. Konrad trodde att det förmodligen var vakter. Det var mycket folk och alla såg Konrad anlända med vagnen och vakterna som följde med hjälpte honom ur vagnen och gick bort mot stupstocken. Det var inga trevliga blickar han fick. Det var inte överraskande heller, det såg ut som om det var minst 600 personer som kom bara för att se honom avrättas och det var även barn som var där. Lika bra det, tänkte Konrad. Då lär de sig att brott verkligen inte lönar sig. Han höll fortfarande hårt i buketten och luktade på den många gånger, tills han väl kom till stocken. Den var smal och ljusbrun och var i två delar, den övre var en bit ifrån den undre. Han lade hyacinterna nära framför stupstocken och böjde överkroppen och sträckte ut armarna lite grann så att de passade precis.

Då kom skarprättaren fram i vinglande form med den stora bilan i handen som han nästan höll på att tappa. Han såg väldigt gammal ut, han hade gråvitt hår och han hade en hel del skägg. Hans klädsel var väldigt trist bara gråa bomullskläder, kunde han inte ha tagit på sig lite finare kläder? Han ska väl visa att han är perfekt eller smart som inte begår brott?

Han fällde ner den övre delen så att Konrad satt helt fast, väldigt obekvämt så han fick ont i nacken. När han kollade lite neråt såg han de vackra hyacinterna och kollade han lite uppåt såg han en del av folket småprata lite, men det var ingen pinsam tystnad. Skarprättaren var ganska nära Konrad att han till och med kände hans illaluktande andedräkt av sprit. Han var knappast nykter. "Då sätter vi igång" började skarprättaren. "Mitt namn är Peter Steinick, och jag ska avrätta brottslingen Konrad Pettersson Lundqvist Tektor, som är dömd för stöld och rånmord och även dömd för inbrott i kyrkor och andra platser, och jag kan också tillägga att herr Tektor har hunnit stjäla ihop en miljon kronor"

Många häpna blickar och en lång tystnad. Sedan lite små viskningar här och var.

Sedan fortsatte Steinnick; "Som sagt, alla ni som är här och kollar på, brott lönar sig inte! Då blir ni dömda till döden via halshuggning! Jag hoppas att jag inte kommer att få se någon av er som är här! Nå herr Tektor, är det något du vill säga? Dina sista ord?"

Konrad blev skräckslagen, som om han lika gärna kunde få en hjärtattack, han hade svårt att tro att nu gäller det verkligen. Han kommer snart inte finnas och han hade bara en sista sak han ville säga. Men han viskade istället så att publiken knappt hörde vad han sa.

"Herre anamma min ande"
Just då kom Steinick bakom honom, tog tag i den stora bilan och riktade den mot halsen med ett hårt och snett slag att den nästan hamnade mer på ryggen än halsen. Mörkröda blodet forsade ut direkt men huvudet satt fortfarande fast kroppen. Steinick högg igen, trots att Konrad redan var död, den här gången träffade den bättre och rakare men huvudet ville inte skilja sig från kroppen. Tredje gången gilt högg Steinick igen och nu var huvudet helt skilt från kroppen. Det blev mycket mer blod som forsade ut som om det vore ett vattenfall och det såg ut som om alla stenarna blev helt blodröda. Många i publiken började svimma och blev så förskräckta att alla rusade därifrån så snabbt de bara kunde...

18 maj 1876, denna dag och detta år blev Konrad Tektors avrättning den sista offentliga i Sverige. Det var med anledning att Peter Steinick inte var nykter och var tvungen att hugga tre gånger för att huvudet skulle skiljas från kroppen, och detta var den mest blodiga avrättning som folk någonsin hade sett. Sedan blev han också begravd på Stenkyrka kyrkogård. Vanligtvis brukar inte brottslingar bli begravda vid kyrkogårdar, men eftersom Tektor blev djup religiös under den tiden han hade suttit i fängelset fick han begravas där i "vigd jord". Nu kan han bli glad, för Gud hade förlåtit honom!

Jag har undrat länge vad kärlek egentligen är. Är det mellan en kille och en tjej? Eller rättare sagt mellan två människor? Vad är kärlek?

Jag har ingen aning varför jag har hakat upp mig på det här nu, men jag är så nyfiken bara. Eller så är det så att jag kanske har blivit kär?

Jag vill gärna ringa Tessa, min bäste kompis och berätta alltingför henne, men hon skulle bli helt hysterisk och börja snacka hela tiden. Hon skulle knappt låta mig prata till punkt.
Hon vet att jag inte direkt brukar spana på killar.
Men jag gick till telefonen och ringde upp henne och vi bestämde att jag skulle komma över.

Jag gick till hallen, tog på mig jackan och skorna. Då kom mamma.

? Vart ska du? Frågade hon
- Jag ska till Tessa
- Kommer du hem till middagen?
- Javisst

Det var ett härligt sommarväder. Solen sken, fåglarna kvittrade, vitsippor, tussilago och liljekonvaljer blommade överallt. Gräset var grönt och det var underbart.

Det tar ungefär tio minuter att gå till Tessa. Vi båda bor i radhus med två våningar.

Tessas hus är vitt som vaniljglass, jag blir alltid på gott humör så fort jag ser huset för jag älskar vaniljglass.

Tessa mötte mig med ett leende.
- Har du klippt dig? Frågade jag
- Ja, jag gjorde det igår
- Du är lik din mamma i din nya frisyr med det blonda håret. Sa jag

Hon log och hennes gulgröna ögon lyste av glädje.
Vi gick upp till hennes rum och drack saft.

- Ville du något? Frågade hon
- Kan du lova att inte bli hysterisk så fort jag säger något?
- Jag lovar
- Okej, det är så att jag har träffat eller sett en kille och?
- Va? Är det sant? Vad roligt! Sa hon högt
- Ja, men i alla fall?
- Vad heter han? Hur ser han ut?
- Tessa?
- Var? När? Hur? Här?
- Tessa lugna ner dig! Skrek jag

Det blev tyst.

- Det var det här jag var rädd för. Sa jag
- Förlåt, men du brukar aldrig berätta såna här saker för mig? fortsätt där du var
- Jag såg honom igår på busshållplatsen.
- Hur ser han ut?
- Han har brunt hår ganska långt ungefär till slutet av öronen och han har en sned lugg till vänster och han har blåa ögon. Jag hoppas att han inte är utseende fixerad och använder en burk hårgelé varje dag. Det ä det värsta jag vet.
- Har du pratat med honom?
- Nej, jag vågar inte.
- Men Nadia du måste våga, om du vill att det ska hända något så måste du börja prata med honom innan någon annan gör det.
- Ja? du kan låtsas at du har tappat något och sen låtsas krocka med honom till exempel.

Nästa morgon gick jag till busshållplatsen tidigare än vanligt. Jag ville veta när han kommer så att jag kunde planera. Jag tänkte göra det Tessa föreslog.
Det var gråmulet ute och fuktigt, det kunde börja regna när som helst.
Efter tio minuter kom han. Han kollade på mig och gav mig ett leende och ställde sig bredvid mig och jag log tillbaka.
Bussen kom och jag ställde mig bakom honom. Just när han skulle på, gick han åt sidan. Först förstod jag ingenting, men sen såg jag att han ville att jag skulle gå före honom. Jag kände mig så varm och glad. Vad det där något tecken? Eller ville han bara vara artig? Vad ville han egentligen?

I skolan berättade jag allt för Tessa.

- Nadia, är det inte ganska uppenbart? Sa hon
- Vadå?
- Han gillar dig!
- Nej, hur kan han gilla mig? Han känner inte ens mig.
- Men du känner inte honom, ändå gillar du honom.
- Ja, kanske det? men vad är det jag har som gör att han skulle gilla mig?
- Du får helt enkelt prata med honom. Använd mitt förslag.
- Ja, du har nog rätt. Okej jag ska prata med honom imorgon.

På hemvägen efter skolan tänkte jag mycket på vad Tessa hade sagt. Men samtidigt tänkte jag på mamma. Jag kommer ihåg när jag frågade mamma om pappa. Som hon trodde var hennes stora kärlek.

Pappa jobbade den kvällen och mamma och jag satt vid köksbordet och åt middag.

- Hur träffades du och pappa? Frågade jag
- Jag minns det som igår. Han och jag träffades i universitetet. Han var så stilig och snäll och han frågade om jag ville äta lunch med honom.
- Blev ni ihop då?
- Ja, efter den lunchen så sa han att han ville bli tillsammans med mig.
- Oj, jaha? när gifte ni er?
- Vi gifte oss när vi var 25 år, vi hade varit tillsammans i tre år.

Man såg att mamma verkligen var lycklig. Det var som om att hennes dröm blev verklighet.

Men när jag var nio år hände det som absolut inte borde hända.

Jag hade just kommit hem från skolan, och när jag gick in var det alldeles tyst.

- Mamma? Pappa? Ropade jag

Ingen svarade.
Jag gick in i köket och där satt mamma och grät.

- Vad är det mamma? Frågade jag
- Ingenting gumman. Hur var det i skolan?
- Mamma vad har hänt? Var är pappa? Och byt inte ämne nu.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här men din pappa har lämnat oss.
- Va? När då?
- Imorse.
- Varför?
- Jag vet inte.

Jag gick fram till mamma och höll om henne och jag började också gråta.
Jag vet fortfarande inte varför pappa lämnade oss. Men jag vet att mamma vet varför, men hon håller det för sig själv.
Sen slog det mig att om jag blir ihop med honom, så kommer han säkert att såra mig och vi kommer säkert att bråka och vi kommer inte att bli ihop för evigt. Jag vill uppleva kärleken.

Mamma var redan hemma när jag kom hem. Hon stod i köket och lagade mat. När hon var klar satt vi vid köksbordet. Det blev en lång tystnad och det kändes lugnt och skönt.

- Mamma? får jag fråga dig en sak? Frågade jag
- Javisst, vad är det du vill veta?
- Varför lämnade pappa oss? Snälla berätta för mig.
- Ja, du förtjänar att veta varför. Det var för att pappa hade träffat en annan.
- Va? Men hur, varför?
- Jag vet inte han sa att han inte älskade mig längre.
- Bara så där? Vart är han?
- Han flyttade till sitt hemland Italien.
- Han bryr sig inte ens hur jag har det, han har inte frågat efter mig varför?
- Jag vet inte. Nu pratar inte vi mer om den saken.

Sen blev det tyst igen. Jag blev så ledsen, jag ville bara gråta. Men jag förstår fortfarande inte. Om man har lovat någon att älska henne/honom tills döden skiljer dem åt, hur kan man då helt plötsligt sluta älska och börja tycka om någon annan?

- Mamma? vad är kärlek egentligen? Frågade jag.
- Det är väl när man tycker om varandra och bryr sig om?

Idag gäller det.
Vid busshållplatsen gömde jag mig bakom ett träd, och när han dök upp gick jag rakt på honom. Jag hade fullt med böcker i famnen. Och enligt Tessas plan ?krockade? vi och jag ?tappade? böckerna.
- Oj! Förlåt mig, gick det bra? Sa han
- Ja, det gick bra. Svarade jag
- Du har visst mycket läxor.
- Ja, det har jag. Ljög jag

Han tog upp böckerna som en gentleman.

- Du har nyligen flyttat hit, eller hur? Frågade jag
- Ja, ungefär för en vecka sen.

Bussen kom och han satte sig bredvid mig. Jag blev nervös.

- Jag heter Joel förresten, vad heter du? Sa han
- Nadia? hur gammal är du?
- Jag är 18 år och du?
- 16 år.

Vi bytte telefonnummer och sen frågade han om jag ville fika med honom efter skolan! Jag bara längtade dit. Jag kunde inte fatta att han frågade mig?

I skolan koncentrerade jag mig inte alls på lektionerna, jag bara tittade ut genom fönstret och tänkte på Joel. Jag såg hans leende framför mig och hans blåa ögon som alltid glittrade, så fort han log. Jag tycker om hans stil också, han ser mer ansvarsfull och mogen ut.

Timmarna gick och äntligen slutade jag. Nu ska jag träffa honom.
Tessa frågade aldrig var det var med mig eller varför jag var så konstig. Men jag tror att hon förstod att jag hade använt hennes idé. Jag var glad över att hon inte frågade, för jag hade ändå ingen lust att berätta just då, men kanske senare om det skulle hända någonting?

Jag skulle träffa honom utanför McDonald?s. Han sa att det var lättast att ses där. Sen skulle vi fika på hans favoritcafé. Joel stod redan och väntade på mig.

- Hej! Har du väntat länge? Sa jag
- Nej, jag kom nyss.

Han gav mig en kram och jag kände mig så varm och glad.

Vi satte oss ner och vi båda beställde varsin kaffe och bulle.
Vi pratade om allt möjligt, om skolan, fritiden till exempel. Det kändes så lätt att prata med honom och hittills hade han inte nämnt något om en flickvän, men jag hoppades att han inte hade det.

- Får jag säga en sak? Frågade han
Jag nickade.
- Jag har eller jaggillar dig sen jag såg dig för första gången. Sa han.

Jag kände mig chockad, det här gick väldigt fort, men samtidigt var jag överlycklig.

Jag besvarade hans känslor och jag tog mod till mig att berätta om mina känslor, om hur osäker jag var och om mina föräldrar och han lyssnade hela tiden utan att avbryta mig.

Nu förstår jag mamma mycket bättre. Det var ungefär så här hon blev tillsammans med pappa. Men jag är helt säker på att Joel är annorlunda. Dessutom kan man egentligen inte vara helt säker, men jag ska bara njuta så länge det går och skulle det inte fungera, så får jag ta itu med det då.

- Vill du följa med mig på picknick på lördag? Frågade han
- Ja, jätte gärna!

Bättre än så här kan det inte bli.

När vi är klara går vi ut och håller varandra i hand. Jag har aldrig känt mig så här förut. Joel pratar och pratar hela tiden, men jag tröttnar aldrig. Jag tycker bara om att kolla på honom. Men en sak har jag lärt att kärleken är underbar!

Slut!


Av: Setare 
den 5 april 2006

Many people are grumbling about small things.
Things that they don?t really need.
They are grumbling about how bad the food is,
or if the zappers are not in the right place.
They know that they have most of everything they need.
When its to perfect, its very boring,
they want something to complain about.
But just because they like to complain a lot doesn't mean that they?re spoilt.

Do you love me or do you not?
You tell me once, but I just forgot.
Because I knew that it wasn't real
You never asked how I felt.
Those three words are very valuables,
But for you it was only words and no feeling.
You only said that because you wanted to say something.
You never were by my side,
Everything you did was a lie.
You broke my heart,
You make me feel smart...

Jag ser många färgglada lönnlöv
som singlar sakta ner till marken.
Jag badar i löven och vill somna,
och vänta tills du ska komma
Vi hade en underbar stund tillsammans,
och våran kärlek får inte bryta samman.
I min dröm är det bara dig jag ser
för jag vet att jag aldrig kommer att se dig mer...